| 54 |
Som han satt där i dessa funderingar spratt han till — högst häpen över något han såg.
Han spände upp ögonen och betraktade det närmare.
Framför sig på vattnet såg han en strimma av ljus, fosforescerande gulhet. Mareld? Nej, sådan hade han ofta sett. Den liknade ej detta fenomen.
Egendomligt — högst egendomligt.
Han lutade sig över relingen och stirrade ned i vattnet.
Besynnerligt — den där ljusningen hörde ej till vattenytan, den kom från djupet. Ja, en avlång, väldig kropp, långt under ytan var det, som utsände det trolska skimret.
| 55 |
Drömde han eller var han vaken? Eller var det idén som kom på ett sätt, som han aldrig hade anat?
Ja, det visste han icke.
Men ljuset nere i djupet blev intensivare och det skimrande, avlånga föremålet allt större och större.
Milda himmel! Det var Lusitania, som stolt och majestätiskt steg mot ytan genom, det klara havsvattnet.
Sanderförd blev icke alls förskräckt — hans kalla, klara förstånd sade honom, att det var en vision — men hur man med kallt och klart förstånd verkligen kan ha visioner det sade honom ingen, ty Sanderford erkände intet högre än sitt kalla, klara förstånd.
Han såg och njöt och synen var betagande mäktig.
Med ens slog det honom något med vansinnig styrka.
Tänk om!
Nej, galenskaper — var han tokig?
Hans hustru och deras lille gosse!
Tänk om hans bägge kära varit med om Lusitanias hemska dödsresa.
| 56 |
Men tanken lämnade honom icke — och just nu drog han sig till minnes, att det i övermorgon var deras bröllopsdag. Hu — han kallsvettades. Om hon tänkt överraska honom då — och varit med på båten.
Nej — bort allt sådant!
Där nere steg Lusitania allt mera och mera. Ljuset tilltog ej mer, stod jämnt och stilla som av ett enda stycke fosfor.
Nu döko masterna upp över vågorna, nu de fyra väldiga skorstenarna, nu däcket. Hans yacht låg alldeles invid babords sida och han såg förundrad och betagen på det lysande fartyget.
Då — vad var det? Där stod en levande människa ombord. En kvinna med ett barn på armen.
Gud — det var hans hustru.
Han kände, hur hela hans kropp blev som is. Han kunde icke få fram ett enda ord. —
Men hon svävade emot honom med den lille gossen på sin arm.
»George», sade hon. »Hämnas oss! Tag
undervattensbåtarnas udd ifrån dem. Hämnas en fri,
amerikansk kvinna — George!»
57
I samma ögonblick skedde en kraftig explosion och George Sanderford föll baklänges i båten.
Hur länge han legat på detta sätt visste han ej, då John stod lutad över honom och baddade hans panna med vatten.
Visst var det en dröm — ja, det var det — men en hemsk dröm —
Och i det han raskt satte motorn i gång begav han sig på hemväg till Cork.
Han stod vid ratten och tyckte sig se ännu en underlig syn.
Det var hela jorden som svävade grann och fager i majsolens skönhet men mot en kolsvart himmel, där blåa stjärnor lyste. Han såg Amerika avteckna sig mot jordens hav. Och på hans hemland, Nordamerika, vilade en kvinna, seende uppåt, dragande bort en slöja från evighetens hemlighet.
Det var uppfinningarnas gudinna, som ville lyfta en flik för honom från det ännu beslöjades värld.
| 58 |
Alltså — från Amerika, från Staterna, skulle det komma, som bleve undervattensbåtarnas ruin — det var Georges förklaring på den syn han såg.
Och hela saken vore nog ett fullständigt Columbi ägg.
»Columbi ägg», småskrattade George för sig själv. »Ja, Columbus upptäckte ju Amerika — det är därifrån ägget bör komma.»
Men så försvann synen och en alldeles oförklarlig oro grep honom. Tanken på hustru och barn förföljde honom intensivt ehuru han förstod att den var vansinnig, ty vad i all världen skulle ha förmått Annie att utan vidare resa till Europa.
Nå — ett telegram skulle ju snart upplysa honom om sanningen bara han kom till Cork.
Och han satte högsta fart på motorn.
Överallt mötte honom ångare; de kommo och gingo, utstötte gälla och dova signaler och voro på väg till och ifrån olycksplatsen där ute, där Lusitania hejdats i sitt stolta lopp.
De voro som irrande vandrare, visserligen med ett mål — men vilket? Till död eller liv? Ja, det visste ingen.
| 59 |
När som helst kunde en undervattensbåts torped ramma en av dem — ingen visste vilken.
Den vita strimman kunde när som helst styra kurs mot också hans båt.
I sanning, havet syntes honom hemskt i sin blåa skönhet.
Under honom satt Ran, Ægirs maka, och havets gud hade givit henne små lustiga leksaker, undervattensbåtar med torpeder, och nu roade hon sig med sina döttrar Bylgiorna att med dessa leksaker plocka ned åt sig ur människornas »övervattensvärld» skatter, som ej ens havets konung ägde. Han tyckte sig se dem, hur de fröjdades då någon riktigt stor och präktig ångare sakta sänkte sig ned till deras algbevuxna ängar. Det där isberget, som vållade Titanics undergång, blev för honom Ægirs hjälm, för vilken alla, liksom för Minervas sköld, måste frukta, och han tänkte sig hur Ægir, när Titanic stötte, sade till Ran:
»Se så, nu bucklade de till hjälmen för mig.»
Hans fantasi blev livlig och han måste skratta, när han tänkte på hur Ran sam fram till Ægir och bad:
»Snälla gubben, nu får du kosta på mig paraply, ty det regnar alldeles fullt av skräp i håret på
| 60 |
Han tänkte sig Ægirs förtvivlan när denne sett sig ur stånd att ens uppfylla en så rimlig begäran och i stället blivit utskrattad av Ran då han räckte henne en valfiskbard med orden:
»Detta är väl en bussig kam. Tag den så länge.»
Ja, det var hundratals små lustigheter som stodo fram för ingenjör
George Sanderford där hans motoryacht dansade fram på vågorna och
hastigt närmade sig Cork.
