- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
VIII. En förkrossande underrättelse

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
61

VIII.

EN FÖRKROSSANDE UNDERRÄTTELSE

Hemkommen ilade George till telegrafstationen, vilken han fann formligen belägrad av folk av alla kategorier.

Han fick emellertid till slut sitt iltelegram avsänt och gick hem till sin bostad i djupt begrundande.

Han föreföll sig själv egentligen rätt löjlig -- nå, han hade bara telegraferat till Annie:

How do you do?

endast för att visa att han tänkte på henne.

Och nu väntade han på svaret som väl antagligen skulle lyda:

All right.

62

Ja, ju mer den vardagliga stämningen runt omkring honom ingick i hans medvetande desto mera löjlig föreföll han sig själv vara.

Och när slutligen ett telegram från Toronto ankom bröt han det med största lugn.

Men vad betydde detta?

Det var ett långt codetelegram och underskriften var hans firmas. Nå -- således affärssaker -- Annies telegram komme väl senare, tänkte han och slog upp i Coden efter telegrammets komplicerade ord.

Men redan vid första ord han lyckades finna bleknade han och tog sig för pannan, som var våt av svett.

Ty det lydde:

Er hustru avreste med --

Och ordet därefter i telegrammet var Lusitania.

En förtvivlan -- stor och oerhörd grep honom -- ännu för ny för att kunna krossa, blott förlama hans tankegång.

Men telegrammet var långt.

Och med en kollossal ansträngning fick han till slut tytt det.

Det lydde i sin helhet:
63

Er hustru avreste med Lusitania för att överraskande besöka er. Efter vad vi tro måste hon hava på båten sammanträffat med Abilgo Jones, vilken utsetts till er efterträdare och var på väg till Cork för att avlösa er.

Det blev för mycket för George Sanderford allt detta.

I ett enda slag hade han förlorat hustru, barn och sin anställning hos fabriken eller åtminstone sina förmäns tillit och förtroende.

»Det är för mycket för en människa, allt detta», utbrast han. »Var finnes världsrättvisan?»

Så med ens dök det upp ett svagt, skimrande hopp, som det alltid gör när sinnet är nära att totalt förtvivla.

Annie och Bob kunde ju vara bland de räddades antal.

Och som gripen av ett rus eller vansinne lät han åter sin motoryacht bringas i funktion, lät dess propeller piska vattnet till skum och skyndade för full maskin till Queenstown.

Här undersökte han med nervös hastighet och febril iver listorna -- men någon mrs Sanderford fanns ej bland de räddade.
64

Men han gav sig ej till tåls med detta -- det kunde vara fel. Han besökte alla de sjuka. Nej -- Annie fanns ej bland dem.

Han besåg vartenda lik som förts i land.

Intet bar de kära, saknade dragen.

Han rördes till tårar vid anblicken av två små barn som in i döden fast omfamnat varandra.

Men de skärande ropen efter make, hustru, barn och föräldrar rörde honom endast föga. De voro ju blott ett eko ur hans egen själ -- endast relief åt de sorgens skuggor han själv bar i sitt sinne.

Han reste till Kinsale.

Och där upprepade han detsamma.

Annie och Bob funnos ej bland de räddade -- ej bland de döda som uppfiskats.

Och ända till sista möjlighet stannade han, jagande mellan dessa bägge platser.

Då gick det upp för honom, att allt hopp var ute.

Han återvände på sin båt till Cork, gripen av den mest förtärande sorg och mörkaste förtvivlan.

Hans liv var totalt förstört.
65

Icke genom minor och torpeder, som han fruktat, utan genom något som var tusen gånger värre.

Och med vilt stirrande ögonglober, röda av ådror och fyllda av hat mot det liv, som tvingade honom att fly det, grep han revolvern, laddad med sex skarpa skott.

Sakta förde han dess mynning mot högra tinningen.


The above contents can be inspected in scanned images: 61, 62, 63, 64, 65

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free