- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
IX. I Kingsgate

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
66

IX.

I KINGSGATE

När Annie, med Bob fast sluten i sina armar, kastades mot Lusitanias reling och därvid förlorade medvetande miste hon herraväldet över sin kropp och endast det krampaktiga greppet kring gossen förlamades icke. Armarna omslöto barnet som kunde de icke släppa det och moder och barn kastades över bord.

Då hände något besynnerligt.

En hel knippa livräddningsbälten, som ett par tjuvpojkar ombord roat sig med att binda ihop -- för att se, »om det inte kunde bli skojigt nog med ett sådant slagsmål om det bleve torpedering av», lösryckte sig från däcket och gled med svindlande fart ned i vattnet.
67

Tjuvpojkarna fingo således ingen glädje av sitt streck men desto mera Annie och Bob.

De ytterst tilltrasslade livbältena, nu fulla av rep mellan sig, snärjde in de bägge sjunkande och höllo dem uppe, medan den torpederade ångaren fortsatte för halv fart framåt.

Och det blev en i sanning underbar räddning -- knappast ens överträffad av vare sig gubben Noak eller Jonas i valfiskens buk.

Knappast mera än huvudena av de bägge offren syntes över vattnet och burna av vänliga vågor drevos de mot land.

De upptäcktes efter några timmar av en ensam fiskare, vilkens lilla båt icke rymde flera än dessa två -- ty de sköna livbältena ville icke den ensamme fiskaren försaka -- och sedan han pressat en droppe whisky mellan Annies läppar rodde han av alla krafter mot land.

Hans stuga låg på en liten ö, alldeles ensam, en ö, på irländska kusten, benämnd Kingsgate.

Fiskargubben, Mac Donald var hans ärliga namn, ägde nästan endast detta hos sig, som var ärligt. Resten utgjordes, förutom av kropp och kläder, av en kolsvart själ, påstods det, som satt så djupt dold, att man ibland trodde att den
68
inte alls fanns under den ruskiga ytan. Bara en öm punkt fanns det hos gubben -- han tyckte om små barn.

När han nu såg den där stora högen av sammanbundna livbälten -- den hade minst fem punds värde -- gladdes han. Men när han upptäckte en kvinna, som tycktes leva, blev han litet fundersam.

Ett sådant påhäng också!

Skulle hon räddas, så måste han lämna ifrån sig vrakgodset.

Och han drog sin kniv för att lösgöra repen och låta Annie omkomma -- ingen skulle ju veta om det.

Annie hade legat så, att Bob skymdes.

Men just då Mac Donalds skarpa kniv rörde vid repet hördes en späd röst:

»Tommel vi inte snat till pappa?»

Gubben Mac Donald höll tvärt inne.

»Vad tusan nu då?»

Och ögonblicket efter hade han bärgat både mor och barn och livbältena med och satte hastigt kurs på Kingsgate.

Han tog av sig sin rock och svepte den kring lille Bob.
69

Annie kryade till sig av whiskyn och såg sig omkring med stora ögon, alldeles utan att begripa det ringaste.

»Hon är bestämt virrig», tänkte Mac Donald.

Mrs Sanderford tryckte gossen tätt intill sig, men sade icke ett enda ord. Hon föreföll att vara alldeles apatisk.

Gubben Mac Donald gjorde emellertid upp sina planer.

Fem pund hade han säkra i och med bältena, det var givet. Men kvinnan där var en första klass passagerare och nog fick han hederlig vedergällning när han en gång lämnade henne till mannen -- det var han säker på.

Men så fanns det en sak i hans sinne, som ej alls influerades av pengar och det var hans barnakärlek.

Och därför borde ej människor heller hava dömt honom så strängt, som de gjorde. Ty den som tycker om små barn brukar i alla fall hava något gott hos sig.

Saken var den, att gamle Mac Donald, som inga barn ägde själv, en gång haft en fosterson. Det var en liten parvel som han en gång dragit upp ur sjön och därför givit namnet Moses, »den
70
ur vattnet uppdragne». Men havet hade varit strängt och en dag hade det fordrat Moses tillbaka. På en segeltur försvann gossen spårlöst och nu gick Mac Donald och bar på en hemlig önskan, som gnagde honom natt och dag: att finna en ny Moses.

Här hade han funnit honom.

Och så sannerligen om han tänkte att släppa honom så snart.

På detta sätt kom det sig, att mor Mac Donald, som med kvinnans sinne för ringar strax taxerat Annies rikedom i den vägen till flera hundra pund, med glädje tog emot de skeppsbrutna och installerade dem i husets bästa rum, varest varma bäddar och all möjlig omvårdnad snart fick blodet att pulsera hos Annie och Bob som förr innan det gräsliga skett.

Men -- att upptäcka vilka de voro visade sig vara komplett omöjligt.

Allt vad den förtvivlade Annie kunde stamma var blott ett enda ord:

»George, George.»

Och Moses kunde intet besked giva om deras härkomst heller.

»Ja, vi ha ju ringarna», sade gumman Mac
71
Donald. »Så vi bli alltid skadeslösa för lång tid framåt. Frun är rubbad -- det är tydligt, men litet lugn och ro måtte väl en gång bringa jämnvikt åstad.»

»Kan väl tro det», menade hennes man.

Men Annies förstånd hade verkligen slocknat efter katastrofen. Hela hennes minne var försvunnet. Hon mindes intet av det förflutna och endast ett namn lyste som i eldskrift emot henne. Och det namnet uttalade hon ideligen:

»George, George.»


The above contents can be inspected in scanned images: 66, 67, 68, 69, 70, 71

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free