- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
XIV. Ethels list

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
100

XIV.

ETHELS LIST

Miss Ethel Beaver tillbringade en tröstlös tid i Toronto hela denna långa period och väntade i spänning var timme att höra något från George.

Hon hade anställt undersökningar efter Annie och Bob men de hade naturligtvis blivit fullständigt resultatlösa.

Hon hade uppbjudit alla medel för att finna George, men misslyckats.

Och till slut började hon nästan resignera.

Så togo de själsliga kvalen ut sin rätt.

Hur hade hon handlat?

Åh -- hon kunde ej tänka därpå.

Men mera och mera stod det henne klart, att skulle hon över huvud taget kunna leva längre
101
så fanns det endast ett enda mål för henne kvar i livet: att uppsöka George och bliva allt för honom.

Hon kände, hur gränslöst svår en sådan sak bleve för henne -- då alltjämt Annies och Bobs spökbilder stodo emellan henne och George -- men det fick vara en plikt, hennes tyngsta plikt, och den visste hon att man lättast bär om man tillika anser den vara den heligaste.

Men var fanns George?

Ibland trodde hon att han möjligen, i sorgen över sina bägge, begått självmord -- men hon slog bort tanken -- hon kände George bättre, hon visste att han aldrig skulle göra en sådan kapital dumhet, som aldrig kan göras mera än en gång och efter vilken ännu ingen dödlig vet, vad som följer -- -- -- --

Men levde George, varför skrev han icke?

Icke efter henne -- nej, efter sina böcker, papper och ritningar?

Ja, detta var henne en gåta.

Allt stod färdigt att avsändas vid första besked -- lådorna hade sin plats i hennes egen våning. Till och med märklappar voro fastspikade -- hu -- de otäcka, rena, vita lapparna som lyste
102
emot henne utan namn. Hon tyckte de voro som vita, snötäckta åkerfält, och hon undrade vilka svarta fåror hennes penna en gång skulle plöja i dem.

Men intet bud kom och de vita plakaten sutto oskrivna kvar.

När dessa lådor avgingo -- då var sista länken mellan henne och George nog också bruten --

Då anlände äntligen, i början av september, ett telegram till Ethel.

»George» var underskriften.

Hennes hjärta stod stilla i hennes bröst.

»Sänd böcker, papper, ritningar till ångaren ’Lucretia’, Washington för vidare befordran dess uppehållsplats.»

Det var allt.

Äntligen!

Och hon skulle skicka dessa saker -- de enda, som band henne ännu vid honom -- och därmed förlora enda sambandet med George! Åhnej. Så handlade ingen klok, målmedveten, amerikansk kvinna. Först skulle hon veta, var han fanns, han George. Det var viktigare än att han fick all världens bibliotek. Och hade han
103
väntat så länge som till nu, så nog kunde han giva sig till tåls ännu en vecka -- med de där böckerna.

Men huru?

För det första finge hon utan att medtaga lådorna begiva sig till Washington och där söka »Lucretia». Visserligen kunde hon telegrafera till redarna, men det blev det absolut ingen ordning med. Nej, hon finge resa själv.

Hon deponerade således lådorna i en bank i Toronto, löste ett rikligt tilltaget kreditiv och gav banken order att icke, till vem det vara månde, utom till henne själv, utlämna eller bortsända lådorna.

Så reste miss Ethel Beaver till Washington.

Ur en fartygsförteckning fann hon snart redarna Winter & Brown och ställde sin kosa till deras kontor. Hon steg direkt in till den ena av cheferna och hälsade nådigt och sade:

»Jag har några lådor med böcker som skola sändas till ’Lucretia’. Var ligger båten?»

»Det -- det kunna vi ej upplysa om.»

»Jaså. Ja, det måste jag nog veta, innan jag vågar sända dem. Mr Sanderford är ju ombord?»
104

»Ja», slapp det ur chefen innan han visste ordet av.

»Och ni vill ej ge mig adressen på ’Lucretia’?»

»Nej.»

»Kan jag själv få medfölja lådorna?»

»Det tror jag knappast -- nej, absolut icke. Nej -- det är omöjligt.»

»Ja, ser ni, varför jag frågade är endast därför, att det är så oerhört viktigt att dessa lådor ej komma bort. Jag står i ett stort ansvar för dem. Men -- well -- vill ni säga mig hur lång tid det tar för en vanlig ångare att nå ’Lucretia’ härifrån.»

»Med nöje. -- Jaså -- nej, det kan jag icke heller säga.»

»Jaså -- ja det är ju likgiltigt, strängt taget -- det var inte alls av nyfikenhet jag frågade, men ser ni -- jag skulle i så fall vilja hyra en båt och låta den enkom frakta sakerna till mr Sanderford. Det var därför jag frågade, om det tog lång tid -- ni förstår, kostnadsfrågan -- -- --»

»Mycket väl. Ja, en vanlig ångbåt går dit på tre timmar.»

»Tack. Kan ni skaffa en båt och låta hämta
105
lådorna klockan 6 i afton samt garantera att båten går direkt till ’Lucretia’?»

»Med nöje. Och lådorna? Var skola de hämtas?»

»Det telefonerar jag om senare, adjö.»

Ethel hade nu sin plan fullkomligt fix och färdig.

Med en hastighet, som var förvånansvärd, fann hon en snickare och anmodade denne att förfärdiga en stor låda, vari hon själv fick plats jämte några mindre -- för skenets skull.

Och klockan halv sex telefonerade hon till Winter & Brown var lådorna skulle hämtas. Sedan hon med 50 dollars mutat snickaren att tiga steg hon in i den stora lådan, och då extrabåten vid tiotiden på kvällen lade till vid »Lucretias» sida och lådorna firades upp kunde hon knappast styra sin otålighet.

Äntligen stod hennes stora låda på däcket.

Hon hörde Georges röst och så hur den hyrda ångaren återvände.

Hon väntade emellertid till allt var lugnt. Då öppnade hon lådans ena sida, som förfärdigats som inåtgående dörr, smög sig försiktigt ut och
106
anropade en lättmatros, som höll på att få slag vid den oväntade synen:

»Hälsa mr Sanderford, att en dam väntar honom.»

Lättmatrosen försvann hastigt och efter ett ögonblick syntes George.

»Ethel!»

»Ja, George -- jag har kommit för att aldrig lämna dig -- jag följer dig till världens ände --»

Men George var inte fullt så förtjust --

»Och böckerna?» undrade han.

»Böckerna?»

»Ja -- jag behövde dem just nu för mitt arbete.»

»Låt oss gå ned till dig, George och resonnera i lugn och ro.»


The above contents can be inspected in scanned images: 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free