| 112 |
Man skrev den 15 september 1915.
Havet ute vid »Lucretias» ankarplats låg badat i sol och så stilla och blankt som en spegel. Ej en vindfläkt rörde sig.
En ångbarkass närmade sig »Lucretia». Den lade till och George Sanderford syntes, hälsande de anländande, vilka voro försvars- och sjöfartsministrarna i civila dräkter.
De stego upp för fallrepstrappan och mottogos.
»Och i dag skall det ske alltså?»
»Ja, sir. Det vill säga bara ett försöksexperiment.»
»Well, sir.»
»Nå, låt oss se på era anordningar.»
| 113 |
»Att börja med; var är den automatiska stängningsanordningen för luckor och dörrar?»
»Här, sir», svarade ingenjören och demonstrerade en mycket sinnrik apparat. När fartyget sattes helt och hållet under vatten, vilket han visade genom lättandet på en hävstång, verkade en automatisk apparat så, att samtliga luckor och dörrar hermetiskt stängdes. Framför samtliga glasfönster sköto sig vattentäta skivor, slutande tätt emot gummikanter. Luckor och dörrar tätades på samma sätt. Från och med däcket och nedåt var allt tätt.
»Utmärkt! Och nu hytterna!»
Ingenjör Sanderford lät åter luckor och dörrar öppnas och de stego ned under däck. Varje hytt ägde liknande anordningar. När de sattes under vatten stängdes fönster och dörrar automatiskt fullständigt hermetiskt. Dock med det lilla undantaget, att i varje hytt förefanns nere vid golvet en öppning, som ej slöts utan utmynnade i ett gemensamt rörsystem med ett kortare rör.
»Och karbidbehållarna?»
»Här, sir.»
Ingenjören visade dessa besynnerliga
| 114 |
»Men det där ämnet, som skall hjälpa till med att giva karbiden nödig kraft — jag menar gasen tillräcklig kraft att blåsa ut vattnet genom rörsystemet — var har ni det?»
»Det är det enda, som fattas, sir. Mr Ancer har ej ännu riktigt löst den uppgiften.»
»Gott — vi prova väl nu med karbiden ensam, mr Sanderford. — Äro vi så färdiga?»
»Ja, sir. Om herrarna behaga stiga ner i barkassen skall jag kommendera alla man i båtarna —»
De bägge ministrarna stego ned. Strax efter nedfirades alla båtar och folket lämnade »Lucretia» efter att ankaret hissats och ångaren lämnats utan fäste.
»Jag har ej velat besvära någon torpedbåt för detta lilla experiment», upplyste Sanderford. Jag har anordnat en mina under ’Lucretia’ och
| 115 |
»Men har ni och folket fört alla era tillhörigheter i land?»
»Ja, sir, i går afse.»
»Nå, då är väl allt färdigt, eller hur?»
»Jag låter folket komma litet längre bort först.»
Barkassen styrde mot bojen med tryckknappen för minan.
Den lade till.
Alla betraktade »Lucretia».
»Nu», sade Sanderford.
Och han tryckte på knappen.
En väldig explosion följde.
Vattnet slog upp som strålande kaskader på ömse sidor om »Lucretia». Ögonblicket därefter fick ångaren slagsida och började sjunka och efter 15 minuter hade den försvunnit under vattenytan och en starkt sugande virvel bildade sig på den annars så spegelblanka sjön.
| 116 |
»Ja, nu gäller det», sade sjöministern. »Nu gäller det att se, om den kommer upp igen.»
»Det torde nog dröja åtskilliga timmar innan verkningen visar sig», svarade ingenjör Sanderford.
Och han hade rätt.
