Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENKULLEN.
Av RUDOLF ABELIN.
För den som skriver dessa rader har Stenkullen och än mer kanske
dess skapare haft en i viss mån avgörande betydelse.
Från slätten därnere, där jag bodde, hade jag länge längtansfullt
blickat upp mot den Kolmårdssträcka, på vars solbeglänsta, varma
sluttning den stora lustgården låg. Det var ej blott de kraftiga, friska
träden med doftande gravenstein och skimrande Åkerö, som fängslat
gosseögat — det vär snarare i långt högre grad de stolta ekarne, skri-
kornas hemvist, de resliga furorna, trastarnes konsertplats, de skym-
tande blomstren, bins och fjärilars skafferier, och kanske först och
sist det förföriska ryktet om ett paradis härligheter, som väckt min
längtan.
En dag, en varm, solig högsommardag, då ännu lärkan drillade och
klövern doftade, kom min far med det ljuvliga budskapet, att jag var
välkommen till Stenkullen för att med dess skapare själv — gamle
Herr ERIK SWARTZ — som ciceron få stilla min åtrå.
Otåligt bidade jag den utsatta timmen, fast det nog å andra sidan
är sant, att jag nästan kände mig litet ängslig över att kanske komma
att vandra ensam däruppe med den allvarlige gamle mannen, för vilken
alla hade en sådan respekt. Omsider visade uret halvfem, och min
kära gamla, solblekta fiskedräkt kastades av med en fröjd som väl
aldrig förr eller senare, och den glada vandringen begynte.
Jag märkte knappt, att jag rörde vid gruset på den raka, soliga
vägen, som ledde upp mot skogen över slätten, med den stolta, fria
sikten över Kolmärden och Bråviken. Snart hade jag också nått stät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
