Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera ville hon inte se. Och inte tänka på honom
själf heller — bara på hans arbete, som också var
hennes, och som hon för hvarje dag lefde sig
alltmera in i och inte fick fred för ens om nätterna.
Ty just då grubblade hon mer än någonsin på hur
historien skulle sluta och på Helena, som hon såg
lifslefvande framför sig och hvilkens öde hon inte
kunde låta bli att forma efter egen önskan.
»Hvad hon måtte lida men vara lycklig trots
allt, så älskad som hon är,» sade hon sig, medan
smärtan af att stå ensam i världen kändes dubbelt
bitter.
Hon vred omedvetet händerna vid tanken på
att hennes lif varit en enda gnagande, aldrig stillad
längtan efter att vara den första bos en människa.
»Kanske är det för att jag begärt så mycket
jag ingenting fått,» sade hon sig, medan ögonen
sökte sig bort till en större fotografi, hvilken fått
plats öfver liggsoffan, och som afbildade en
långhårig, groflemmad bund.
»För dig ensam var jag för mer än alla andra
... Och som jag älskade dig tillbaka,» hviskade
hon ömt. I detsamma fingo ögonen stålets hårda
glans. »Men jag skulle ingenting äga här pä jorden
— inte ens en hunds tillgifvenhet — och därför
måste du skjutas.»
Hon blef rädd för sina egna tankar och
funderade på att gå ut för att fägna sig åt de många
upplysta fönsterrutorna, bakom hvilka glädjen
säkerligen stod högt i tak. Men då kom det för henne att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
