Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ban otåligt. »Jag skall säga fröken, att den bok har
aldrig rättighet att vara till som inte har en
undertanke eller undermening. Med ett ord, något att
föra fram. Ingenting nytt kanske, ty i vår tid har
man hört och dryftat allt. Men något framsprunget
ur ett hjärta som känner för och med mänskligheten
och vill den väl. En författare är ju på intet vis
ansvarig för sina diktade personligheters
handlingssätt, och ett diktverk måste följa konstens lagar.
Men exemplet, fröken! Den styrka och kraft man
kan ingifva åt andra i frestelsens stunder — den kan
tvinga till kompromisser... Och nu gå vi vidare,
tror jag.»
Hon satte pennan på papperet, lycklig öfver att
få hängifva sig åt detta arbete, som fyllde hennes
lif med ett allt uppslukande intresse.
»... Det hade blifvit Helena en pina att hålla
sig stilla inom hemmet,» dikterade han, »där åsynen
af man och barn kom samvetsförebråelserna att
antaga skyhöga dimensioner och hjärtat att våndas.
Och när helst hon kunde, smög hon sig ut på
obebyggda tomter eller utanför staden, där hon fick
vara ensam med sin förtviflan.
En dag hade hon tagit vägen neråt
strandklipporna, där hon för kort tid sedan sammanträffat
med Paul, och dit hon dragits genom minnenas
makt.»
Inga hade börjat ana sig till författarens tankar
och skref så snabbt att inga pauser förekommo.
»...Hedmarkens korta gräs gjorde den till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
