Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fingal gör inte annat än retas, Lotta grälar och
lillan gnäller.»
»Nu är det tid att gå till sängs,» sade modern
och reste sig upp.
»Låt oss vara uppe litet till, litet till,» bådo
de små om hvarandra.
Helena skakade på hufvudet. Tala kunde
hon inte.
Bettina satte den påbörjade dockunderkjorteln i
hennes händer. »Sy den fårdigl» bad hon.
»Jag orkar inte! Jag kan inte! Inte i kväll.
Yi fä ta vid i morgon af—»
Hon släppte arbetet och sjönk ned öfver bordet
i så våldsam gråt att barnen stodo skräckslagna och
inte visste hvad de skulle taga sig till.
»Mamma, kära lilla mamma,» tröstade Bettina
och slog sin arm om hennes lif.
Men Helena grät allt häftigare.
Och det var som om hennes gråt smittat, och
som om de sista månadernas oförstådda ängslan,
parad med aningen om någon förestående
hemlighetsfull olycka, på en gång gripit barnens hjärtan
och kommit också deras tårar att flöda.
Då lyfte modern sitt hufvud och såg sig
omkring likt den som vaknar ur en fasansfull dröm.
»Gråt inte, gråt inte,» bad hon.
Och barnen trängdes omkring henne lika mycket
för att få som gifva tröst. Och Bettina tog hennes
förgråtna ansikte mellan sina veka händer och räckte
henne sin barnamun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
