Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kastade sig på knä och gömde ansiktet i
hennes sköte.
»Jag har ingenting att öfverge, ingenting att
försaka,» jublade hon. »För min del är det så lätt
— så alltför lätt — att följa dig. A, om det varit
jag som fått offra! Då hade jag inte behöft
betänka mig! Men nu är jag så lycklig — så lycklig,..!
Och nu låter jag ingenting skilja oss åt.»
»Tack, tack!» stammade han. »I och med
denna stund äro vi två ett.»
Han behöll den knäböjande ställningen men
lyfte hufvudet och lät sina läppar möta hennes.
I undervåningen uppstämde en hög sopran
Scar-lattis klassiskt sköna Arie Antiche.
»O cessate di piagarmi ... O lasciate mi morir.
O lasciate mi morir,» ljöd det upprepade gånger,
lidelsefullt och klagande, som från en själ i nöd.
Men in i den djupa tystnad och afskildhet från allt
och alla, deras känslorus försatt dem, trängde inga
yttre ljud.
Men på en gång* spratt hon upp likt den som
omildt nog väckes ur en ljuflig dröm och öfver hennes
läppar banade sig en oartikulerad klagan. Nu hörde
han detsamma som hon och ryckte till af smärta.
Mera hjärtslitande än någonsin tonade sången ...
»Luc’ingrate, dispietate , . . piu del gelo, e
piu dei marmi... O lasciate mi morir ... O
la-sciate mi morir...»
Men öfverröstande såväl toner och ord, som
den skälfvande andedräkten från storstadslifvet utan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
