Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, och de som göra det våga ingenting säga. —
... Men jag kan också läsa i människoögon, och
förstår att allt hopp är ute.»
»Ingen natt är så mörk, att den inte kan ha
sin ljusa morgon, mrs Gleim.»
Hon skakade på hufvudet.
»Ni vet inte hvad det vill säga att se den lida,
som är en kärare än allt.»
»Jag vet det lika väl som ni,» svarade han,
och när hon såg upp i hans ansikte förstod hon att
så var.
»Henry var lika framstående som läkare och
människa,» klagade hon, ur stånd att tänka på något
annat än honom. »Och nu? Bättre — tusen gånger
bättre — vara död än lefva ett sådant lif!»
»Men er konst? Längtar ni aldrig efter att
taga till penslar och färger?»
Hon dröjde med svaret:
»Den längtan dör visst aldrig bort, fruktar jag.
Och ibland — för några ögonblick — stiger den
fram rent befallande och vill sätta paletten i min
hand. Men då blir jag ond på mig själf, som kan
tänka på något annat än hans elände, och behöfver
bara se honom för att den skall försvinna som om
den aldrig funnits. Men låt oss gå. Jag törs inte
lämna honom längre.»
»Ni måste unna er någon ro.»
»Ro? Har jag någon, är det i hans närhet.»
Han följde henne till promenaddäcket, där mr
Gleim pratade och gestikulerade ifrigare än någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
