Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ansiktsuttrycket förändrades i detsamma.
»Men tviflet sitter där. Hon tror inte på min
uppfinning. Hon tror mindre än alla andra. Jag
ser det och då blir hjärnan en sjudande krater. Jag
håller på med något nytt nu — en reflexionsspegel.
Den som ser sig i den ser på samma gång alla
andra — hela mänskligheten ...»
Han förde handen till hufvudet, som i smärta.
Men hustrun såg honom länge in i ögonen och förde
honom med sig.
Kubanesaren gick att uppsöka sin mor och Inga
blef ensam med Tore.
»Hur kunde ni gå ifrån mig? Hur kunde ni
låta honom stå här ocb säga allt detta förfärliga?»
sade hon med af vrede och ångest skälfvande stämma.
»Mr Gleim behöfver någon att tala vid och
och hustrun möjlighet att slippa undan. Hvarför
skulle inte också ni hjälpa till? Men ni förstår
inte hvad en sådan oöfverkomlig olycka betyder.
Ni är utan förbarmande.»
»Ni har ingen rättighet att säga så. Ni vet
inte...»
»Jo, jag vet att en människa kan vara sjuk
till kroppen — också genom eget förvållande —
utan att någon dömer henne eller drar sig undan.
Och jag vet att själens, inbillningens och sinnets
sjukdomar anses som fel, de där böra — och kunna
— botas genom den egna fasta viljan utan någon
som helst yttre påverkan. I materiell nöd är hjälpen
nära. Det har jag sett. Men också att ett finger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
