Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tore sträcker ut en senfull, räddande hand —
och låter den falla. Och hustrun, som skuffats undan,
tränger sig fram men kommer för sent.
Ett språng och dåren är öfver relingen,
uppslukad af vågorna.
Akterskeppet sänker sig. Hafvet är betäckt med
spillror och flytande gods.
Inga rycker upp ett barn, som håller på att
trampas ner. Och Tore tar den halft vanmäktiga,
motspänstiga mrs Gleim i sina armar och lyfter
henne ner i en af båtarna.
Men bakom sig kastar han en betvingande blick
på Inga. En blick som ber henne vänta, och säger
henne att hon är hans första och sista tanke.
En stor, på cylindrar hvilande flotte sättes ut,
och ner på den vräka, störta, kasta sig
immigranterna om hvarandra med uppgifvande af hvarje tanke
på räddningsbåtarna. Ty den nedärfda vanan att
stå tillbaka — som lifvets karghet ytterligare
utvecklat — säger dem ögonblickligen att
förstfödslo-rätten till den låga, obekväma farkosten är deras
och ej skall bestridas dem.
Trycket blir för starkt. Ett af fartygets
vattentäta skott springer med en bedöfvande knall. Rasslet
af bristande kopparplåtar ökar larmet, och de som
ej hunnit lämna fartyget anse sig förlorade.
Tore blottar sitt hufvud för kaptenen, och på
hans läppar skälfver en bäfvande outtalad fråga.
Svaret ligger redan i den stolta, varma blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
