Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»har ej med den här saken att göra. Hvad är det
mesta herrn vill gifva, jag frågar nu för sista gången.»
»Fem hundra i afton. Kanske ett par hundra till
om en vecka, i fall jag genom de affärsförbindelser,
jag har, skulle lyckas realisera dessa småsaker på ett
fördelaktigt sätt. Det är visserligen förenadt med
både besvär och kostnad, men för fruns skull så ...»
återtog guldsmeden med en blick på den vackra
unga qvmna, han hade framför sig.
»Jag kan ej vänta, gif mig sex hundra nu», sade
hon och satte sig ned, med handen skyggande för
ögonen, liksom hade krafterna svikit henne.
»Sex hundra . . . frun är orimlig», svarade ban med
ett leende, som dock visade att det var långt ifrån
omöjligt, att han kunde gifva med sig.
»feex hundra», upprepade hon; »men skynda, jag
är trött.»
Han såg henne blekna och hufvudet för ett
ögonblick sjunka matt tillbaka mot stolskarmen, under det
hennes darrande hand famlade efter vattenglaset på
bordet bredvid; men då han räckte henne det och
hon druckit en klunk, reste hon sig åter med en
drottnings hållning och sade:
»Skynda er, jag ber, spill ej flere ord på den här
saken. Jag vet, att ni både kan och vill gifva mig
sex hundra . . . det är värdt omkring två tusen »
Guldsmeden kom sig ei för att svara, utan
räknade blott upp pengarne så hastigt han kunde, under
det hon stoa med ena handen hårdt fasthållande sig
i disken och tänkande med förtviflans bitterhet:
»Sex hundra endast, och jag behöfver åtta!»
När hon kommit ut på gatan, stod hon stilla ett
ögonblick, stödjande sig mot en lyktstolpe, tills ett
par närgångna fotgängare tvungo henne att gå framåt.
En doi vrede mot hennes man, som förorsakade
henne så mycken sorg och skam, uppflammade inom
henne, och det föreföll henne, som om all den
outsägliga kärlek, hon skänkt honom, och som han bortkastat
som en värdelös leksak, vore utplånad ur hennes
hjerta. Det medlidande, hon känt för hans svaghet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
