- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
108

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vandt», men hon lät sig icke beveka. Hon hade
under hela sin lefnad aldrig känt en sådan vantrefnad
som under de tre dagar, hon varit gäst här i huset.

Endast i Lauras lilla kammare, der man bäddat
åt henne på träsoffan, som var mycket för kort och
för smal för henne, trifdes hon; der rådde hon ensaM
om sin älskling och kunde tala med henne som hon
ville och, ehuru sjelf tviflande och hopplös, söka
in-gifva henne mod och hopp för framtiden. Hon hade
fattat en sådan motvilja för Reeina, att hon hade
svårt att dölia det. Dessa fiendtliga känslor och
denna dubbelhet, som stred mot hennes enkla
begrepp om gudsfruktan och sanning, plågade henne.
Hon längtade efter sitt hem, efter sina vanliga
sysselsättningar och efter sin man. Aldrig hade hon
saknat honom så som nu. Hans ärliga ansigte med
de trofasta ögonen, det ljusa håret och yfviga
bockskägget föreföll henne nu som det vackraste i
verl-den, och hon smålog vid minnet af huru hans grofva,
valkiga händer för första gången tryckt hennes.

Maren hade ett långt enstildt samtal med Arvid
Miinther på hans kontor, och på alla hans frågor
svarade hon så, som hade hon stått inför Gud sjelf.

När de skildes åt, voro bådas ögon fulla af
tårar; men Maren gömde djupt i sin vida, oåtkomliga
ficka den stora, väl fylda plånbok, han gifvit henne.

»Behöfs det mer», sade han, »så skrif mig till.
Adressera brefvet till kontoret . . . kom i håg det
. . . han får inte lida nöd eller alldeles förfalla.»

»Jag skall göra mitt bästa», svarade Maren; »men
inte vet jag hur länge han stannar hos mig. Sådana
der stackars komedianter ha ju ingen ro, utan måste resa
land och rike omkring.»

»Och ringen inlöser ni så fort som möjligt och
sänder mig den», sade han, i det han tryckte hennes
hand.

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free