- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
113

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Huru än hennes tankar och minnen rörde sig
kring modern, fans dock intet i verlden, som
intresserade henne så som hvarje den minsta upplysning
om faderns person och lif; ty han stod för henne som
en olöst gåta, en skön förtrollad prins från sagotiden,
ej som en vanlig dödlig. Huru många gånger hade
hon ej också sett honom pröfva präktiga drägter, som
hon viste att han skulle bära på teatern, dit han
hvaije afton gick, ja der han uppehöll sig hela
dagar-ne — så trodde hon åtminstone. Huru många gånger
hade hon ej gråtit sig till sömns af längtan att få se
honom der, .och huru hade hon ej i sin fantasi sökt
framtrolla den sagoverld, hvari hon trodde honom
röra sig!

Nu, när mormodern talade om hvilken stor
skådespelare han varit, hur han med sitt spel hänfört
tusende, och hvilken klang hans stämma haft, glödde
Lauras kinder, hennes ögon strålade, hennes mun
stod halföppen, och hennes längtan att skåda allt
detta rent af hotade att spränga det lilla hjertat.

När Regina efter ett par timmar kom tillbaka för
att se huru Laura utfört sitt arbete, låg serveten
färdig och ordentligt hoplagd.

Hon betraktade den länge och med förvåning.

»Nu har du varit rigtigt snäll», sade hon.

Laura rodnade, böjde sitt hufvud och kände ett
sting i hjertat. Hon tyckte sig för första gången i
sin lefnad hafva gjort sig skyldig till en osanning.

* *

»Naturligtvis vill jag också att hon skall i skola»,
sade Regina till sin man en afton inne i
sängkammaren, »det är min sann intet nöje att ständigt se
hennes surmulna ansigte; men att sända henne iden
förnämsta pensionen i staden vore en dårskap.»

»Hvarför det?» svarade han leende. »Hon har rika
anlag.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free