Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans stämmas malmrika klang och böjlighet hade
också i alla tider varit hans förnämsta tjusningsmedel.
Miinther, som så ofta hört honom i hans bästa
dagar, suckade vid jämförelsen.
I tredje akteus hänförande scen mellan Clärchen
och Egmont, som visar sig för henne iklädd sin
lysande ordensdrägt, var ej månget öga torrt, och då
ridån föll, lutade Laura sitt hufvud mot Einars axel
och grät.
Han smög sin arm om hennes lif och hviskade:
»Hur stort att kunna skrifva sål»
»Och att spela så», snyftade hon.
Fjerde akten intresserade henne mindre.
Clärchen var ej med, och det handlade ej om kärlek, bara
om politik.
I femte akten, då Clärchen genom sin kärlek
förvandlas från den ljufva, hängifna älskarinnan till
hjelt-innan, som kämpar och skulle kämpa mot en verld
för den älskades räddning, trodde Laura sig aldrig
kunna få se något sköuare, och dock stegrades
hennes intresse allt igenom.
Under Egmonts första stora monolog kunde man
ha hört en knappnål falla, endast halfqväfda
snyft-ningar afbröto stundom tystnaden, och ännu mera
gripna blefvo åskådarne under scenerna mellan
Clärchen och Brackenburg, tills ändtligen vid musiken,
som betecknar hennes död och lampans sista
uppflammande, innan den slocknar, liksom en enda snyftning
genomfor hela salongen.
Sista scenen med Egmonts dröm, der frihetens
gudinna, bärande Clärchens drag, lagerkröner hans
hufvud, syntes Laura såsom det härligaste af allt,
och när han trädde emot vakten för att gå till döden,
modig och glad som till en fest, var det ej längre
Egmont hon såg, det var fadern. Sådan var han,
måste han vara; detta var ej spel, han var en hjelte.
Sista tonerna af segersymfonien förklingade, och
nu utbröt en entusiastisk bifallsstorm.
»Egmont, Walter, Walter, Egmont 1» ljöd det som
en mullrande åska genom hela huset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
