Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ett förnöj dt leende spelade på de tunna, färglösa
läpparne, när lifgifvande solstrålar belyste den
bräckliga stofthyddan.
Laura hade blifvit mormoderns allt i allorm.
Hennes små fötter voro i ständig rörelse för att skaffa
det ena eller andra, eller rulla stolen mellan
eldstaden och fönstret; hennes händer voro alltid till tjenst,
oftast innan en önskan blifvit uttalad, och aldrig
tröttnade hon som föreläserska.
Medan hon sjelf blomstrade upp och allt mer
utvecklade sig i jungfrulig fägring och kraft, färdig
att möta lifvets sorger eller fröjder, fyldes hennes
hjerta af outsäglig kärlek och ömkan för denna
älskade varelse, som hon såg liksom tum för tum skrida
framåt till förintelse och död.
När Laura satt vid mormoderns fötter och såg
upp i det skrynkiga ansigtet med dess skumma ögon,
der synförmågan allt mer fördunklades, tänkte hon:
»Detta är ej att lefva. Måtte jag dö medan jag
ännu kan älska, njuta och hoppas som nu!»
Hon tänkte ej längre på sig sjelf, blott på att
samla hvarje glädjegnista och liksom frambära den
till den gamla.
Fönsterträdgården hade aldrig blomstrat så som
under hennes hand, och hennes fröjd, när hon kunde
visa mormodern en nyutslagen ros, kamellia eller
heliotrop, var gränslös.
Hon instälde alla bullrande öfningar på pianot
och spelade endast ljuft smekande eller sprittande
melodier, som hon trodde kunde framkalla ett gladt
minne eller en glad tanke. Hon talade utan att vänta
på svar, med höjd röst — den gamla hade svårt att
höra — om allt, som hon viste kunde intressera, eller
hörde på, utan att tröttna, då mormodern berättade
det samma som hon berättat så många, många gånger
förut. Laura kysste och smekte de vissnade händerna
och visade sig ständigt glad, äfven då de tunga
tan-karne på den offrade framtidsdrömmen förmörkande
smögo sig öfver henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
