- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
166

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kastade bort en sminkburk, som jag funnit i en viss
liten kammare.»

»Det är tio år sedan dess», svarade Laura med
skälfvande läppar. »Moster borde inte påminna mig
om den qvällen.»

»Det måste vara glädjen öfver din hemkomst
Einar, som färgat hennes kinder», sade morbrodern
muntert och klappade hennes hand, som hvilade mot
bordskanten; »eljest har min lilla flicka varit både
blek och sorgsen, det vet Gud.»

Med en snabb blick af oro och tvifvel säg Einar
vid dessa ord på sin mor och satt sedan under
några ögonblick tyst och tankfull, lekande med
bords-knifven.

Bredvid honom satt modern, iskänkande té. Midt
på bordet stod en stor kristalluppsats med friska,
doftande blommor och der omkring hans älsklingsrätter
sedan gammalt, fint upplagda på små karotter af
mörkblått ostindiskt porslin. Hur väl mindes han ej
blommorna, de kolossala foglarne och vanskapliga
figurerna derpål

Han lät handen glida öfver det hårdt manglade,
hvitglänsande duktyget och lyfte på en af de tunga
silfvergafflarne, betraktade derefter de präktiga
brons-kan del abrarne, från hvilka genomskinliga
spermaceti-ljus spredo ett klart sken, och dröjde sedan med sina
blickar vid de kära ansigtena omkring honom. En
onämnbar glädjekänsla öfver att vara hemma fylde
hans själ. Han fattade moderns hand, kysste den
häftigt och sade med en blanduing af skämt och
allvar:

»Du tar emot mig lika festligt som vore jag den
förlorade sonen.»

Hon såg på honom med en blick af obeskriflig
stolthet och fröjd samt tryckte hans hand under
bordet, lika rädd för att bhfva bemärkt, som någonsin
en ung, blyg fästmö.

»Hvad mamma är vacker i afton!»tänkte Ludvig*
då han sträckte fram sin tekopp för att få den
påfyld.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free