- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
167

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Du äter inte, Einar», sade modern bekymrad en
stund senare och räckte honom för andra gången en
karott med små aptitliga kotletter.

»Jag kan inte mer», förklarade Einar skrattande;
»det var väl att jag ej hade sådan här kost medan jag
var borta, då hade det visst gått trögt med
läsningen.»

Man satt länge till bords, alla tycktes vilia
förlänga denna lyckliga stund, och Miinther gick sjelf
efter en butelj gammalt portvin och några glas samt
föreslog den hemkomnes skål.

Frågor och svar korsade hvar andra, och till sist
berättade Einar om sitt lif i Heidelberg, om några
kamrater, hvilka han fäst sig vid, om professorerna
samt studierna i allmänhet.

Han hade ett lifligt, originelt och målande sätt
att beskrifva, som fängslade åhörarne.

Färgen på Lauras kinder hade småningom
förbleknat, hon satt med knäppta händer, lyssnande och
allvarlig, men i ögonen låg sol och värme.

När Einar kommit ned till sig, åtföljd af modern,
som triumferande visade honom alla skatterna i den
fértjusande bostaden, sutto de länge förtroligt
samspråkande i den lilla kabinettssoffan, och han tänkte
med vemodsfull oro, att bära sig åt hur han än ville,
skulle han aldrig kunna återgälda den gränslösa
kärlek, hon egnade honom.

När han sedan släckt ljuset och hvilade sitt
huf-vud mot det örngått, der Laura, honom ovetande,
qvarlemnat sin välkomsthelsning och välsignelse,
vände sig hans tankar uteslutande omkring henne. I
rummet rådde nattens ogenomträngliga mörker; men
han såg henne så tydligt, der hon satt midt emot
honom vid bordet, girigt lyssnande till hans ord, de
fina knäppta händerna hvilande mot bordduken, håret
bugtande sig öfver panna och tinningar, den mörkblå
kasimirsklädningen liksom gjuten omkring den smärta,
fylliga bysten, och den hvita halsen svanlikt
uppstickande ur spetskråset, nedanför hvilket ett guldkors
hängde på ett svart sammetsband.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free