Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En blek ljusstrimma från eldstaden föll ibland
på Lauras hvita fingrar, som dansade fram öfver
tangenterna, och hennes regelbundna profil aftecknade
sig tydligt och skarpt mot den mörka väggen.
»Spela mera», bad han hvarje gång hon upphörde.
Hans blickar vände sig aldrig ifrån henne, men
mörkret dolde det smekande uttrycket i dem. Efter
denna stund längtade han redan om morgonen vid
uppvaknandet och lefde hela dagen liksom under
inflytandet deraf. Han tänkte ej mycket der han satt,
låtande Mendelssohns eller Chopins härliga melodier
smeka sitt öra; åtminstone var det ingen logisk
tankeföljd, snarare en ljuf, obestämd dröm, hvarur
stundom tankeblixtar uppdöko, liksom meteorer på
natthimlen. Han lät dem dock aldrig förflyktiga, utau
gömde och liksom lade dem på lager för framtida
behof.
»Nu tänder jag lampan», sade Regina, då det blef
henne allt för svårt; strumpstickorna hade länge
rasslat med förtviflans fart, och hon hade tappat maska
efter maska.
Dessa musiktimmar voro henne en ren tortyr, men
Einar hade sagt: »Det är då jag får mina bästa idéer,
sedan skrifver jag så mycket bättre dagen derpå»,
och hon vågade ej afbryta; det kunde skada det verk,
som skulle göra hans namn stort och ryktbart..
»Nu läser du högt, eller hur?» sade hon bedjatide.
Hon tyckte om att lyssna till hans röst, allt under
det hennes tankar vände sig så uteslutande kring
honom och hans framtid, att hon egnade föga
uppmärksamhet åt hvad han läste.
När sedan Laura och han kommo i lifligt
meningsutbyte öfver det lästa, led hon djupt af att se
huru väl* de förstodo hvar andra. Om hon också hört
aldrig så väl på, hade hon ej kunnat uppfatta eller känna
som de, ocn hon tyckte sig med smärta stå utanför
och vara som en främling i den tankeverld, hvari de
rörde sig.
Det var också alltid till Laura, Einar vände sig,
då han uttalade en åsigt eller ville höra ett omdöme,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
