- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
173

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det plågade honom outsägligt att se henne så

flad, beundrad och strålande, då han ej tillhörde
retsen, och uppbjudande all sin förmåga sökte han
derefter öfverglänsa alla andra i bitande infall och
qvicka, slåei^de repliker.

»Balen var mycket lyckad och grosshandlar
Mttnther en ovanligt förekommande värd», sade gästerna
sins emellan; men Regina tänkte med bitternet, att
den var alldeles förfelad.

Einar hade ej vidare tyckts märka Marie Grtin,
den rika blondinen, utan låtit Ludvig taga henne
alldeles för egen räkning, hvilket denne ock
bokstaf-ligen gjort. Glömsk af sina pligter som värd, hade
Emar senare delen af aftonen uteslutande varit
upptagen af Laura.

Vid supén, der Einar improviserade en
versifierad "skål för qvinnan, som väckte stormande bifall,
tänkte modern med bäfvan, att han måtte vara
drucken, ty han, som eljest oftast var allvarlig, tyst och
tankfull, liksom sjöd af glädje och lefnadslust.

Åter och åter igen drog Regina sig till minnes
huru Einar och Laura blott valsat ett par hvarf med
hvar andra och derefter dragit sig tillbaka i en
fönstersmyg, der den veckrika gardinen till hälften
dolde dem. Hon såg då huru ifrigt han talade med
henne och med hvilket spändt intresse den unga
flickan lyssnade, och när dansen var slut och han förde
henne in i salongen, nådde dessa ord Reginas öron:

»Du måste höra det.»

»Det är omöjligt; du vet ju, att vi aldrig få
träffas ett ögonblick utan vittnen.»

Hvad inneburo dessa ord? Derpå grubblade
Regina natt och dag och bevakade de båda unga så
noga, att de ögonblick, de träffades, blefvo allt färre.

Einar var ej den man, som kunde tåla ett
sådant tvång; men fruktan för att såra modern och
, vissheten, att Laura skulle vara den, som fick
umgälla det lidande, han förorsakade denna, liksom band
honom och gaf honom kraft att fördraga. Mer och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free