- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
193

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

några ögonblick var bon inne i ämnet och lät sina
ora åtföljas af motsvarande åtbörder.

»Ni vill debutera i den. der rolen, kan jag förstå?»

»Ja, helst af allt; men jag har tänkt mig in i
flere andra också.»

»Ni skall bli Clärchen», sade han med
bestämdhet; »det märks nog, hvems dotter ni är. Det värsta
är med lilla fru Zandt», tillade han med en
bekymrad^•min och ref sig i håret, »hvad skall jag taga mig
till med henne?»

Laufa hade tänkt, att hon genast skulle få börja
att studera in roler och gå på repetitioner, uppträda
och förtjena pengar. Hon var nu förtviflad öfver
dröjsmålet.

Hennes börs var nästan tom; hon var skyldig
Maren för hyran och viste ej hvad hon skulle taga
sig till under de mörka, tröstlösa vinterdagarne.

Då hittade Maren på, att hon skulle sy för en
tapisseribod, och från denna stund var hon
jemförel-sevis bekymmerfri; ty då hon lemnat ifrån sig ett
arbete och Maren kom med betalningen, var det alltid
långt mera, än hon tänkt sig att man brukade betala
för sådant arbete. Maren och hon hade dock kämpat
en hård strid med hvar andra, och ännu var det som
om dyningarna deraf skiljande lagt sig emellan dem.
Att nennes älskade döda matmoders barn skulle in
vid teatern var för Maren en nästan förkrossande
sorg. Hon hade lofvat att göra allt för att hindra
det, och här stod hon alldeles magtlös emot en vilja,
starkate och oböjligare än hennes egen.

»Jag skall göra allt hvad jag kan», tänkte hon,
»men att tala mea henne tjenar till intet, det ser jag
nog, och hvad skall hon taga sig till, stackars liten
. . . jag set nog hur olycklig hon är, fast hon
in-genting sagt.»

Laura tyckte sig ej kunna göra något för sin far;
de träffades dagligen under några ögonblick, då han
besökte henne, men hon hade ej kommit honom
när-9t&re, och det var tydligt, att han önskade, att hon ej
skulle besöka honom i hans bostad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free