- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
210

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att läsa om sina ögon, sina tänder, sitt hår och sin
växt, liksom hade hon varit en handelsvara, för
hvilken man behöfde puffa. Ännu åtminstone var hon
för mycket konstnärinna och för litet fåfäng som
qvinna för att ej detta skulle såra och pina henne,

Ledsen blef hon deremot, outsägligt ledsen,
då hon läste hvad som sades om hennes väninna
Betty.

En framstående tidning företog sig att göra en
vidlyftig jemförelse mellan henne sjelf och denna, i
Clärchens rol, hvilken nästan helt och hållet utföll
till Lauras fördel.

Bland annat hette det helt oförblommeradt:
»Tacksamma och fullt erkännande hvad fru v. Zandt varit,
vilja vi ej förneka, att hon är för gammal att spela
så väl denna som liknande roler, och att vi äro
tacksamma för att en yngre förmåga, som visar sig kunna
sköta sådana partier, hädanefter kommer att öfvertaga
dem. Medgifvas må, att hos fru v. Zandt själskraften,
storheten i syftet och intelligensen äro oförändrade,
men de yttre uttrycksmedlen räcka ingalunda till
längre; ögonen hafva ingen uttrycksmakt, rösten har
mist sin bästa klang, och rörelserna kunna icke längre
blifva sköna. Som gumma deremot var hon till fullo
på sin plats, och önska vi henne lycka till denna
genre, till hvilken vi hoppas att hon hädanefter
inskränker sig.»

Tidningen föll ur Lauras hand. Det blef henne
med ens klart, hvad Betty skulle känna och lida; hon
undrade hvarken öfver hennes vrede, hennes sorg
eller afundsjuka.

»Sådan måste man blifva», tänkte hon; »jag
anklagar ej dem, det måste väl så vara; men
recensenterna uppfostra oss dertill.»

Hon längtade efter Betty, hon ville trösta henne,
om hon kunde, men hvad skulle hon väl säga?

När Ketler om aftonen besökte henne, ifrig att
höra hvad hon tyckte om recensionerna, utbrast hon
lifligt, i det hon räckte honom ett tidningsblad*.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free