- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
236

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Det är som om jag gin ge fram öfver min fars
lik», sade hon med skärande stämma.

När ridån gick upp och hon skulle böija, tog
hon sig med en förvirrad åtbörd öfver pannan; hon
tyckte, att alla tankar liksom glidit undan.

”Ack, skall du gå? Än är ju långt till dager;

Det näktergalen var, och icke lärkan,

Som slog med bäfvan så ditt skygga öra.”

Sufflören gaf henne de första stroferna, Ketler
sände en uppmuntrande blick, och med vek, beslöjad
stämma, som derigenom syntes dubbelt Öm, spelade
hon till slut denna den skönaste kärleksscen, som
någon skald diktat.

Det gick hela akten igenom som under en
förtrollning. Hon vågade ej tänka; hon viste, att allt
skedde mekaniskt och att den minsta småsak kunde
bringa henne ur jemvigten. Hennes stämma hade
fått en gripande, smärtblandad klang, som gaf ökad
styrka och skönhet åt hennes spel, och hennes rop,
innan hon sjönk ned påbönpallen: »Farväl, min dyre
fader!» var, henne ovetande, hjertslitande.

Ändtligen var det slut. Hon hade spelat Julia
och segrande genomgått detta eldprof, hvarom
nybörjaren drömmer, som vore det målet för hvaije
sträfvan.

Mellan kulisserna rådde stor uppståndelse,
artister och statister sprungo om hvar andra, talande sakta
och brådskande, och några bärare stodo väntande
bredvid en sjukbår.

»Han har det godt nu», sade* Maren och strök
smeksamt Lauras brännande kind, på hvilken sminket
ännu glödde..

Ridån hade fallit för sista gången, man hörde
smällandet af logedörrarna samt det bortdöende
sorlet af röster och fotsteg. Publiken aflägsnade sig.

Laura svarade ej, hon drog ett djupt andetag och
slöt för en sekund sina ögon, liksom ville hon vara
ensam med de qval, som tärde henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free