- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
253

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Tack!» sade han, i det han kramade hennes hand,
och stora tårar stodo i hans ögon.

»Här får ni inte sitta», sade hon rörd; »kom in,
jag svarar för att ni blir välkommen.»

Det var naturligt, att Marens hyresgäster hade
temligen väl reda på hvar andra, om de än ej träffats,
och efter några ögonblick satt kandidaten, som om
han varit hemma hos sig, i en gungstol, kringbäddad
med mjuka dynor.

»Sitter ni rigtigt bra nu?» frågade professorskan.

Hon hade många gånger mea djupt medlidande
betraktat den unge mannen, då han gick nedåt gatan,
stödd på sin mors arm.

Laura hade spelat »Månskenssonaten».

»Ni är ju artist; uppträder ni aldrig offentligt?»
frågade professorn.

»Jag kan nästan säga, att det i dag är första
gången, jag spelar inför ett större auditorium», svarade
hon småleende.

»Ni skulle gifva konserter», inföll han lifligt.

»Aldrig!» svarade hon varmt.

»Jag trodde . . .» återtog professorskan, men
hejdade sig i det samma.

»Ni trodde, att jag behöfde det för min utkomst.
Så är det också, jag tänker gifva lektioner.»

»Men det är skada mea en sådan talang!» sade
professorskan ifrigt. »Det lär ju vara själsmördande
att undervisa i musik.»

»Jag vet inte . . . kanske», återtog Laura; »men
säkert är, att jag aldrig mer kommer att uppträda
offentligt. Jag har lärt mig, att det man tikar efter,
det man lefver för . . . bifallet . . . det är just hvad
som drager ned konsten, hvad som beröfvar den det
gudaingifna och släpar den i stoftet.»

Efter denna dag var det slut med Lauras ensliga
utflygter; hon fick aldrig tid till sådana. Om
morg-narne hjelpte hon Maren i köket.

»Jag borde gjort det långt förut», svarade hon,
då denna sökte af hålla henne derifrån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free