Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gick hon ut, hade hon Lottchen vid handen. De
hade blifvit oskiljaktiga vänner, och hennes kärlek
till barn i allmänhet hade nu koncentrerats kring
denna lilla varelse, inför hvilken hon tyckte sig stå i
så stor tacksamhetsskuld.
»Det var hennes kärleksfulla närmande, som smälte
isskorpan kring mitt hjerta», tänkte hon ofta.
Hon kände sig så hoppfull, så öfverströmmande
af lefnadslust, och »som en solstråle ser hon ju ut»,
sade Maren och undrade i tysthet på, om de ord, hon
yttrat, bidragit till denna förändring.
Att Laura aldrig glömde dem, var säkert.
Det var som om hon tillhört professor Hellers
familj. Med honom talade hon om konst, literatur
och dagens stora frågor, lycklig öfver att få byta
tankar med en man, som med lika mycket förstånd som
godhet och öfverseende blickade ut öfver lifvet,
men-niskorna och tingen. Med henne spelade och sjöng
hon, eller utbytte dessa små oskyldiga förtroenden,
som qvinnor gifva hvar andra, och mer och mer
utvecklades under inflytelsen af det lyckliga familjelif,
i hvilket hon fått en inblick, det ljuft q vinliga, som
förut saknats i hennes väsen.
Hon tänkte tillbaka på den vänskap, hon skänkt
Betty Zandt, och som sköflats genom konstnärlig
af-undsjuka, och tyckte sig nu för första gången, sedan
hon mist sin mor, stå ansigte mot ansigte med en
qvinna, som fullt och helt var det, hvartill Gud
ämnat henne: en god, kärleksfull maka och moder, ej
sökande någon annan ära än den, att trofast verka
inom hemmets obemärkta verld. Hvad hon förr, när
hon drömde om konstnärliga triumfer, ansåg som
otillräckligt att fylla en mensklig tillvaro, Wef nu det
största af allt.
Med dubbel glädje satt Jörgen vid skotet, nu när
hon var med på segelturerna. Var vädret godt, fick
hon hjelpa till att manövrera båten; men blåste det,
satt hon stilla, hänryckt öfver vågornas vilda lek.
Hennes kinder hade fått färg, öfver hennes ansigte
lade sig allt mera klarhet och ro, och med Lottchen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
