Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Doktor Mtinther . . . jo, visst känner inin lilla
flicka honom», svarade professorn godmodigt. »Tant
Laura borde känna honom också, tycker jag, ty han
är från F*** och på god väg att bli en framstående
skriftställare.»
»Känner du honom, säg, gör du det?» frågade
Lottchen ifrigt.
»Ja, jag känner honom.»
»Har du träffat honom ofta? Har du också suttit
i hans knä?»
»Nej, men jag har lekt »ta fatt» med honom, vi
ha läst våra lexor till sammans, han är min kusin
och . . .»
Här stockade sig hennes röst, och det susade
för hennes öron, liksom om sjön gått hvit med
frad-giga vågor.
Professorn utbytte en hastig blick med sin hustru
och smålog omärkligt.
»Har du känt honom som barn? Det var väl
mycket, mycket länge sedan?» återtog Lottchen, som
hade svårt att fatta, det fullvuxna menniskor också
en gång varit barn. »Berätta mig om honom. Slogs
han, som gossar bruka?»
»Var mte så tröttsam och frågvis», inföll
professorn, som såg huru svårt Laura hade att återvinna
sin sjelfbeherskning. »Jag skall i stället berätta, att
han dagligen var en kär gäst i vårt hem i Heidelberg,
och att han brukade läsa upp sina dikter och skisser
för min hustru och mig. Kedan då spådde jag, att
han skulle blifva en af landets yppersta författare; nu
vet jag det. Ännu är han visserligen ojemn och
omogen, men så mycket säkrare garantier förefinnas, att
nan allt jemt skall gå framåt . . . det vore värre, om
han redan nu nått kulmen.»
Varma glädjetårar lade liksom en slöja öfver
Lauras ögon, och hon tänkte, att det offer, hon giorde,
då hon lade pianonyckeln i professorskans hana, var
tiofalt gäldadt. Hur mycket godt hade ej dessa
menniskor redan gjort henne, hur hade ej genom
umgänget med dem hopp, glädje och förtröstan vuxit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
