- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
275

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Att det inte blir omtyckt, att ingen klappar
händerna, att publikon tiger, eller att det går ett sorl af
missnöje genom salongen.»

»Det är omöjligt, alldeles omöjligt, hur kan du
tala så dumt!» sade hon uppbrusande, och
silfversta-ken, hon polerade, rullade ned från bordet, långt ut
på golfvet.

Då Ludvig upptog och räckte henne den, sade
han med eftertryck:

»Han tror sjelf, att så skall ske.»

Hon såg på honom med stora, frågande ögon.

»Du vill skrämma mig . . . men jag tror dig inte
. . . det är omöjligt.»

»Ha» skref det för två år sedan; det är inte godt
att veta hur det går. Hans mor borde inte svika
honom i en sådan stund.»

»Hans mor är numera ingenting för honom!»

Hennes röst lät skärande bitter.

»Det skulle du inte säga, om du hörde honom
tala om dig.»

»Tror du, att han ... att han . . . söker upp
Laura?»

»Jag vet inte ... jag ville inte fråga . . . men
jag hoppas det. Han har varit olycklig länge nog,
tycker jag . . . och du också.»

»Han blir aldrig lycklig utan henne . . . aldrig,
det inser jag; men hon lär väl vara lika, stolt och
obeveklig som alltid.»

»Kanske har hon förändrat sig, hon också . . .
liksom du gjort, fast du ej vill erkänna det . . . men
det var något annat, jag också skulle säga dig,
käraste mamma», sade han och lade smeksamt sin hand
på hennes.

Nu drog hon ej bort den.

Hans kärleksfulla ögon blickade in i hennes,
och då hon såg upp i hans frimodiga, glada ansigte,
blef hon fullt meaveten af hur stolt hon länge varit
öfver hans arbetsamhet, hans redbara vandel och
ömma, oförderfvade hjerta.

»Ludvig», hviskade hon, »kan du förlåta mig?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free