Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gården,» fortsatte han, »som kom till mig så i sista
stunden, att jag inte tordes släppa honom ifrån mig
utan vårdade honom hemma hos mig natt och dag.
Han har rest just nyss. Frisk och färdig! I stånd
att bruka hand och arm i sitt arbete. Det är som
om det händt mig själf.» Han sträckte ut sin
senfulla högra arm. »En präktig karl för resten, tror
jag, men hade han inte varit det, skulle jag hållit
af honom ändå. En räddad patient blir snart sagdt
lika dyrbar som en del af ens eget jag. Ni förstår
mig? Inte sant?»
Hon tordes inte lyfta sina ögon, men smög sig
ofrivilligt närmare honom, medan hennes behandskade
hand smeksamt öfverfor hans.
»Hvilken lycka att ha ett så stort, heligt kall,»
utbrast hon entusiastiskt.
»Om man inte på samma gång vore människa,
ja, med alla fel och svagheter. Läkarens kall är
tyngre än något annat, ty dödens skugga hvilar
ständigt däröfver, och för mig — med min sammansatta
natur — är det en ren nödvändighet att andas ut
emellanåt och se lifvet liksom med dubbelkikare för
att inte glömma, hur skönt och rikt det är.»
Men att komma direkt från en sjuksäng eller
dödsbädd till en festlighet är väl ändå omöjligt?
Klagoljuden skulle följa med och förgifta nöjet, tycker
jag.»
»Vore det så skulle man inte kunna lefva. Och
om vi läkare föra ett högt lif, som det påstås, är
det just för att slå bort alla beklämmande tankar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
