Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under sina vandringar till nödens boningar, där hon
mången gång stod rådlös och visste, att en läkare
kunnat hjälpa på ett helt annat, bättre sätt.
Hon blef allt tystare och mera inåtvänd samt
ertappade sig ständigt med att tänka på annat än
det hon hade för händer.
Till sina vänner vid den stilla sidogatan gick
hon oftare än någonsin, men åsynen af deras lycka
kom henne endast att dubbelt bittert känna, hur
ensam hon var.
Ett ständigt sorgeämne var det henne också
att se modern och Viola jäkta från nöje till nöje.
Den ena sjuk och utlefvad, med ingen hållpunkt för
själ och tankar, den andra kastande bort hvarje
flyende minut på själfviska intressen och intigheter.
»Arbete — ännu mera arbete! Det är det enda
som hjälper,» sade hon sig med tillkämpad energi.
Men äfven här slogs hon tillbaka af vissheten om
att arbetet, i och för sig, ej längre var henne nog,
ty utan att hon vetat, hur det tillgått, hade ett
befallande något — det i hvarje människobröst
nedlagda lyckokrafvet — vuxit sig starkt inom henne.
Med Rolf hade hon växlat några likgiltiga ord,
då de tillfälligtvis möttes i trappan eller tamburen
vid hans besök hos modern, och fått det intrycket, att
han ångrade sin förra förtrolighet och drog sig tillbaka.
Men en afton, då professorskan och hennes båda
representativa döttrar voro på en större
middagsbjudning och Hedvig ensam i biblioteket, trädde han
utan vidare dit in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
