Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Än flickan då? Hvad var det hon hette?»
»Elin. Ho ä mi nu, så godt som.»
Det låg mindre värme i rösten än när han senast
talade om henne, och Rolf märkte det.
»Blir väl bröllop snart då,» sporde han
försiktigtvis.
»Ska la bli en gång. En ska inte förhasta sej.»
Allt hvad Rolf såg, medan han gick framåt
strandgatan, väckte undran eller stötte tillbaka.
Främst den fräna fisklukten, hvarmed hela läget var
så att säga impregneradt. Han längtade att komma
därifrån, men måste först se till några sjuka, som
ville begagna sig af att läkaren var på platsen.
I mer än en af de små gula, hvita, röda, eller
gråvioletta stugorna trädde han in, och öfverallt var
där prydligt med krukväxter i fönstren och taflor
med madonnor, kungliga personer eller gångande
skepp under ofantliga segelmassor på väggarna. Men
allestädes var luften instängd och förskämd.
Öfver allt låg bibeln framme. Ofta nog också
lagboken eller böcker, barnen fått i premier. Och
var huset något så när burget, saknades ej en
tillstängd kammare med nedfällda rullgardiner, där allt
det bästa, som ägdes af möbler och prydnadsföremål,
förvarades så godt som till ingen annan glädje än
medvetandet, att det fanns där.
En svartmuskig, groflemmad gammal kvinna stod
väntande på en af småbryggorna, nedanför hvilken
en snipa låg segelklar och dit ett par af lägets mera
betydande män, Olagus Olson och Börje Andersson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
