Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som har nöcklana te allting, kan veta — velie inte
släppa’n in. Bry dej inte mä detta häringa, far
lelle, sa Kransen, för de ä inte du, som ska ha dom,
och går ja inte in själfver, tar di dom ifrå mej.»
»Nå slapp han in?»
»Kongen kom i de sammer, annars vet ingen
hur de hade gått, för han ä nog folkeliare han, än
di andre herrekarana. Han tacka för ostrona han,
må tro, å ga en gullpäng i stället å språka om både
ett å annt. Men när han skulle opp i sin granna
vagn, ropte Kransen ätter’n. Du ska komma ut te
Soltången, ska du, å hjälpa oss bögga lannsväj,
annars blir de ingenting å. — Men inte kom han,
inte, å därför ä de som de ä.»
Djupviken hade sin betydelse däruti, att den
var förmedlingslänken mellan Inlandet och de
om-gifvande öarna och fiskeplatserna ute till hafs och
tillika exportort för en del landtmannaprodukter,
såsom ägg, smör, säd och potatis, hvilka också pä
stället utbyttes mot torr- och saltfisk.
Om onsdagar och lördagar, då denna
byteshandel pågick, var det lifligt nog såväl vid
båtbryggan som i handelsbodarna, där kaflfe, socker,
husgeråd, tyger och annan lifvets nödtorft lämnades
i vederlag mot fisk, ägg och hvad helst annat af
penningevärde.
Härifrån gick också vägen inåt bygden, liksom
den måste tagas härifrån ut till sjös.
»De va fan te fart ho har,» mumlade Bengt,
då snipan närmade sig land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
