Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf hade också smålett emot henne — och
känt sig dubbelt vemodig.
Att Jana fanns, att hennes vänliga gamla
ansikte lyste honom till mötes, när han gick och kom,
att hon tänkte på hans trefnad och intet annat, och
att han kunde rådföra sig med henne i alla rent
praktiska saker var en välsignelse. Men hans tankelif
kunde hon ej dela. Hans ensamhet förmådde hon
ej skingra.
Blott i sitt kalls utöfning och i vetenskaplig
forskning fann han tröst och hvila. Men det fanns
stunder, dä intet hjälpte och predikarens ord, »det
är allt fåfänglighet», blefvo till verklighet och stulo
hans kraft.
»Hvad har en svag människa egentligen att sätta
upp mot sjukdomen, som är det säkraste uttrycket
för dödens makt öfver lifvet, och hvad förmå kunskap
och vetande på det hela taget i striden mot
förgängelsens aldrig hvilande förstörelseverk,» frågade
han sig missmodigt.
Men när mottagningstimman slog, eller sjukbud
stod för dörren, och handlingens ögonblick var inne,
var missmodet borta, och tron på den egna
förmågan liksom på läkekonstens betydelse och helande
kraft starkare än någonsin.
Af befolkningen hade helgen firats genom att
föräta och fördricka sig, som sed var, och mer än
en fick lida sina gärningars lön.
Mottagningsrummet på Ängbacken var flitigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
