Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var nermörkt och hade börjat småregna,
så att han intet kunde urskilja, men så mycket
tyckte han sig förstå, att han omringades af tre
handfasta karlar.
Inom ett ögonblick stod han på marken.
»Hvad vill ni mig,» frågade han och gick dem
modigt på lifvet i tanke, att de skulle låta skrämma
sig af fruktan att bli igenkända.
»Ja lofva å märka dej! Där har du, å där —
å där!»
Rolf hade kastat sig åt sidan, vig och spänstig
som han var, och slagen träffade endast pälskragen,
som stod högt öfver öronen.
En af karlarna kastade han i backen och värjde
sig för en annan, som anfallit honom bakifrån.
Det var tydligt, att ingen väntat sig ett sådant
motstånd, och att det ingaf en viss respekt.
Då kom den tredje till — han, som utdelat de
hotande slagen.
Nu gällde det! Rolf visste det och tänkte, att
det klokaste, han kunde göra, var att springa sig fri,
ty det trodde han sig om att kunna. Pälsen, som
skyddat, skulle visserligen hindra, men i värsta fall
fick han kasta den. Det gällde synbarligen lifvet.
Svarten gnäggade till skarpt och klagande som
för att påminna om, att också han var i nöd, och
Rolf kände ögonblickligen, att hästen ej fick lämnas
i sticket.
»Gör inte hvad ni fä ångra,» bad han och höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
