Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Där sitter ho igen å pusslar raä sina strumper
å tröjer,» muttrade hon, då hon kom till stugan,
där Elin bodde. »Å allt blekare om nosa blir ho.
Nå ja, värst rolit lär ho inte ha mä mostera si, som
ä både lomhörd å gnati. Men de ä la inte där skon
klämmer, i alle fall.»
Hon stannade vid sonens bygge och gick ett
hvarf däromkring. Så fick hon syn på Elins stuga
och på henne själf.
»De ä bara te å se ut genom fönstret, de,»
fortsatte hon sin monolog, »så har ho detta häringa
framför sej. Undras om de inte blänker akkerat
som en frestelse i ögona henneses?»
Moran hade aldrig kunnat med Elin. Kanske
därför, att hon var så fin och ljus och ung, att det
liksom gjorde ondt i de gamla, afundsjuka ögonen.
Och kanske ännu mer, emedan hon förstått, att hon
skulle bli farlig för Bengt.
När hon så kollrat bort båda sönerna, hade
hon blifvit henne rent förhatlig.
Det är så, att människan tänker fullt ut lika
mycket — kanske mer — på den hon afskyr, som
pä den hon håller af. Sä var det åtminstone med
moran, och däraf kom det sig, att Elin aldrig var
ur hennes tankar.
»Hva kan ho ha för funderinger, när ho tittar
hit öfver,» frågade moran sig, där hon satt på trappan
utanför sonens tilltänkta hem. »För henneses kunne
de la biet, om ho velat? Håller å Bengt kan veta,
å kunne inte för hanses skull.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
