Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad moran inte hörde, gissade hon sig till, ty
så upptagna voro flickorna af sina egna
angelägenheter, att de inte tänkte på något annat.
Så godt som hela läget visste, att Hilda bar en
smal ring, prydd med en förgätmigej af turkoser,
och att Bengt gifvit henne den. Men till Elin hade
ingen nänts säga något. Och nu — helt nyss —
hade hon hört det af mostern, hvilken döfheten
gjort så slö och oförstående, att hon inte begrep
stort af hvad som tilldrog sig omkring henne och
väl, just därför, blef både glad och smått stolt öfver
hvarje liten nyhet, hon kunde uppsnappa och dela
med sig af. Hvarför Elin rusade på dörren utan
samling och sans och gaf sig till att springa fatt Hilda,
som nyss gått förbi, förstod hon inte heller. Och
stort mer visste väl Elin inte själf om hvad hon tog
sig till.
>Du bär en ring, som du stolserar mä å visa
fram, säjes de,* flämtade hon.
»Har du mä de å göra? Men rogar de dej te
å se’n, så var så go.»
Den långsmala, ovårdade handen sträcktes fram.
»Hvem har gett dej den?»
Hilda dröjde med svaret, ty Elin var så blek
och olik sig, att det nästan gjorde henne ondt, men
så fick hon syn på det gyllene håret, hvilket hon
lika många gånger önskat sig själf som att få sätta
saxen i, och då var det slut med barmhärtigheten.
»Försök å gessa?»
»Ska de vara en minnesförlofning?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
