Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vrede, förödmjukelse och smärta talade sitt
oför-tydbara språk.
»Gessa hva ja har i denna häringa,» sade hon
och sträckte fram sin hårdt knutna högra hand.
»De ä lätt å ta reda på,» svarade han och grep
efter handen, men hon förekom honom, öppnade den,
lät en trådsmal guldring synas ett ögonblick och
kastade den därefter ut i sjön. Inte så långt hon
tänkt sig, men långt nog för att den skulle vara
borta för alltid bland tångrufvor och stenar.
»Förlofva dej nu me hvecken du vell, mä Hilda
å alla töser på hela läjet — ja ger dej fri,» ropade
hon i smärtblandad vrede.
Han tycktes inte tro på hvad som skett.
»Hur kunne du? Hur kunne du,» sade han
och stirrade efter ringen, som om han velat fiska
upp den med ögonen.
»De va ingen konst. De så du la.»
»Den satans Hilda! Tror du de ä ja, som har
trängt mej på na, kanske?»
»De kvettar mej. Ajjös!»
Hon sprang uppåt klipphällen, men han tog
fatt henne.
»Låt mej skaffa en breare ring,» bad han.
»De kan ja få uta dej, utå en som ä trogen
du, å har nåt å bju på.»
»Tala inte så däringa.»
»Ä ja inte vacker nog töcker du,» återtog hon
och förvred ansiktet till ett leende, som brast i
detsamma. »Behöfver ja gå väntanes på dej i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
