Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fick det som han ville — ändamålsenligt, prydligt
och hemtrefligt — som sjömän förstå att ordna,
äfven där utrymmet är så godt som intet.
Det sista vänteåret hade haft det goda med sig,
att kammaren hunnit bli färdig den också med
långgardiner och allt annat, han önskat sig, samt en hel
del småting bredvid. Och han kunde stå och stirra
på hvarje den minsta sak och undra, om Elin skulle
vilja ha det så, eller så, eller flytta om stolar och
bord med så varliga händer, att det blef till en
smekning, och ertappa sig med att önska, att han varit
snickare eller tapetsör och knnnat forfärdiga
alltsammans själf.
Tillsammans med Elin var han tyst men såg
på henne som den törstige på källsprånget, den sjuke
på botemedlet.
Och hon rodnade och bleknade om hvarannat
under hans blickar eller skrämdes af lidelsefullheten
däruti och vred i omedveten ångest på den breda
ringen, hvilken slöt sig kring fingret tryckande likt
törnekronan på ett pinadt hufvud.
Ibland greps hon också af längtan att få gömma
sig eller gråta — bara gråta. Eller af en vanvettig
önskan att gå ifrån alltsammans ut i världen — sä
långt att ingen visste, hvar hon fanns. Och hon
gick sig trött bland klipporna och kom igen slö och
likgiltig for allt.
Hon hade inte tänkt stort på sin mor de sista
åren, men nu gjorde hon det och kom till en
förfärande insikt af hur ensam hon stod.
13. — Ledfyrar.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
