Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur våga hoppas, att han förlåtit eller glömt de
hårda ord, som blifvit till en skiljemur dem emellan?
Men ville hon haft dem osagda?
Hon lyfte det stolta hufvudet och blickade ut
öfver hafvet, liksom för att taga det till råds. Nej
— inte för allt i världen! Ty hade hon någon den
ringaste del i att han blifvit hvad han var — hade
hon hjälpt honom en tumsbredd framåt — skulle
hon gärna längta och sakna lifvet igenom.
Från alla munnar hörde hon hans lof. Aldrig
sparade han sig. Alltid hade han tid och hjärta
för sina sjuka. Och hur mänga underkurer hade
han inte gjort och räddat lif och lemmar, där intet
hopp fanns — öfverdrifter, det förstod hon, men
kärt att höra.
Hvart hon kom talades om doktorn, bara doktorn,
så att hon blef helt ängslig och trodde sig
genomskådad.
Hon längtade allt ifri gare efter att se hans
sjukstuga, hvilken också lät tala om sig, och hans hem.
Men att fara öfver Öde-Hamn ner till Sördalen,
som så många gånger förut, hade hon ej mod till,
ty hon kunde möta honom. Och möta honom ville
hon, hellre än allt annat i världen, men vågade ej
taga ett steg därför.
Med honom var det ungefär på samma sätt,
ty medan hjärtat jublade öfver att hon var i hans
närhet, kände han, att det var slut med det lugn
och den själafrid, han tillkämpat sig.
Och medan hennes tankar sökte honom i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
