Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det varit så mycket bråk för basaren och
kunga-balen i morgon och öfvermorgon, och det har hon
inte orkat med. Hon kunde väl ha sparat sig för
min skull, tycker jag! Tänk om jag inte får vara
med nu? Inte för jag vet hvad som skulle hindra,
ty till sjuksköterska duger jag minst af allt. Doktorn
har dessutom skaffat en, och mamma blir bara nervös,
när jag kommer in, så jag gör henne en ren tjänst
med att hålla mig undan.
Jag förstår inte, att människor kunna bli så
otåliga, som hon är? Hon sade här om afton, när
jag skulle säga henne god natt, ’du går så hårdt
och talar så högt. Jag önskar Hedvig vore här.’
Och nu beder jag dig komma så fort du kan,
för jag står inte ut längre. Och hvad gör det också
dig, som inte kan dansa eller deltaga i
sällskaps-lifvet, att sitta instängd...»
»Knappestöberen skall gå förbi,» suckade Hedvig
och lade ifrån sig brefvet, som hade det bränt henne.
»Jag skall fara så fort som möjligt! Men inte
i dag! Inte i dag,» bad och snyftade det inom henne.
Hon steg upp och klädds sig med nervös brådska,
liksom påskyndade hon därmed dagens händelser.
Men i den flydda glädjekänslans ställe smögo
ängslande föreställningar om kommande olycka.
Vid frukostbordet fick hon ett telegram, och
innan hon läst det, visste hon hvad det innehöll.
»Mamma svårt sjuk. Har måst lämna
Marstrand. Kom första lägenhet. Hon längtar.
Viola.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
