Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifna rader, hon lämnat efter sig, och som han
läst om och om igen.
»Mamma är sjuk. Allvarets stund har kommit,
och hon behöfver mig. Hon längtar! Jag kan inte
komma fort nog. Tack och farväl!
Hedvig.»
Framför själfva namnet var en stor bläckfläck.
»Är det en tillfällighet, eller skall den dölja
ett ord? Och hvad tackar hon för,» frågade han
sig åter och åter.
Och tviflet infann sig och intalade honom, att
hon tänkte lika lågt om honom nu som förut, och
att de sett hvarandra för sista gången.
En vandringsman, med bössa öfver axeln, lyfte
på mössan och tycktes tveksam, om han skulle våga
tilltala läkaren eller ej. Rolf såg det och höll inne
hästen.
»Önskar Wiman tala vid mig?»
»Gör la de. Skulle fram te Djupvika å tänkte
lämna in di häringa i förbifarta.»
Han drog fram en stor knippa rapphöns ur
skjutväskan.
»Är det meningen, att jag skall ha dem då?»
»Ä la så. Ho ble frisker, ho, hustru mi.»
»Jag hoppades det. Men var nu också rädd
om henne.»
»Ska bju te. A så skulle ja sia, att nåt sä
domt som å ställa en sån karl som doktorn i falihet,
har jag inte gjort i all mi ti — eller nåt, ja ankat
så möt på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
