Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men moran hade ingen fred, ty antigen var det
Elins bleka ansikte, Pers ögon, Bengts förstörda
utseende eller samvetets röst, som anklagade henne.
Bengt hade tagit sig för att hälsa på och
tilltala Elin, då han mötte henne — och det blef allt
oftare.
Och hon besvarade hälsningen så blidt, bon
kunde, och lade sina ord så vänligt som möjligt, ty
det var, som hade den orätt, han begått mot henne,
förvandlat sig till en orätt från hennes sida, för
hvilken hon hade att göra bot.
Söndagarna — då allt arbete låg nere — blefvo
stundom långa nog och för att förströ sig, brukade
ungdomen roa sig med söndagsseglatser.
Ingen hade varit ifrigare än Bengt att bjuda
på dylika nöjen, liksom på riklig traktering, men
nu tycktes han ha glömt allt sådant.
En söndag frampå hösten knackade han dock
på hos Elin, för att fråga, om hon ville segla ut i
snipan.
Det klack till i henne af glädje, ty hon hade
inte varit på sjön på långa tider eller haft någon
som helst förströelse.
»Hvecka blir di?»
Han dröjde med svaret.
»Du tänker la inte vi ska fara ensamma?»
»Vore de så falit, de,» sade han otåligt. »Ja
har i alle fall tänkt be Majas Tilda å Hilmas Mina.
Likar de dej ? Eller ä du för fin på’t nu, å vell ha
själfvaste prästgålsmamsellera?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
