Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gå min väj å vara i fre. De va bara narrverk de
däringa mä tösera, du varskot. Skam dej!»
Hon gick, och han gjorde intet försök att följa
henne, men i hans ögon brann en dyster eld, ty
från den stund, hon var en annans, hade kärleken
blifvit honom allt annat än en ljuflighet eller en
stundens lek.
Då Eolf, hvilken skötte sin båt själf nu, en
halftimme senare kom till Soltången och lade till
vid samma brygga, stod han ännu kvar, försjunken
i tankar, med armarna i kors.
»Hur är det,» frågade Eolf.
»Mä mej går de te helsike!»
»Låt det inte komma därhän,» svarade Eolf
och blickade in i det förgrämda ansiktet. »Det är
du för god till.»
»Go? Det finns ingenting godt hos mej länger.
Bara uschlihet! Å ajjös nu!»
Han kastade sig i snipan och var till segels
med detsamma.
Båten sköt af som en pil genom rännan, ut till
hafs, och när den var utom synhåll, tog Eolf vägen
till kapten Sigurdsons, som ämnadt var.
Han var där allt emellanåt nu och for dit, när
helst han kunde, ty ingenstädes var han Hedvig
närmare, tyckte han, än i detta lilla hem, där allt
påminde om henne.
Kaptenen hade sett den blick och handtryckning
dessa båda gifvit hvarandra, när de skildes åt på
festen — liksom det smärtfulla uttrycket i Hedvigs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
