Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Å de doktorn? Det ä la doktorn,» frågades
det, ehuru hvar och en visste, att det inte kunde
vara någon annan.
»Kan det bli resa af,» frågade Rolf.
»De ä fråga om’et,» svarade en man ur hopen.
»Ä doktorn färdi,» ifrades Bengt, som brann
af otålighet.
»Doktorn ska ha nåt i sej först, nåt varmt,»
ropade kvinnorna om hvarandra.
Det kunde ha varit behöfligt nog, men därpå
var ej att tänka.
»Ska vi fara, får det vara med ens,» sade han
med en blick på Bengts upprörda ansikte och ställde
stegen neråt bryggan, där Stella — den yppersta
garnbåten på hela Soltången — låg stampande för
bottenrefvade segel och själfva stormen öfverröstades
af de vågor, den upprört.
Och under vägen berättades, att det stått ett
stort sken öfver Vrakön, och att Moran sett det.
Det fanns intet barn på Soltången eller i trakten
däromkring, som inte visste hvad det skenet betydde,
men aldrig hade några andra än gamlingar sett —
eller trott sig se det.
För otaliga år sedan, under rasande storm, hade
ett fartyg gifvit nödsignal från Vraköns Sörtång,
hette det, och folk skyndat till också — men
inte för att hjälpa utan plundra och sätta det i
brand.
Om det var sant eller ej, visste ingen, men
sägnen gick, och i svåra stormnätter tyckte mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
