Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Luftresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFLÄKARN.
Troligt nog! men släpp blott mig
ditin, att svedja der, rothugga, dika . . .
SLOTTSFOGDEN.
Den värsta faran är den gamla grufvan,
som re’n liar sväljt så många rof. I skymning
af snö ocli buskar gömd, hon i försåt
mot sina offer gapar. Afgrundsdjupa
på vandrarn bida dess förfallna schakter,
der trollen ostördt hamra nu sin malm
och törsta efter kristet blod.
Bland sällskapet skönjes en allmän oro.
HOFLÄKARN.
Nu nog!
Mumlar och känner sig på pulsen.
Två gånger två är fyra. — Riktigt! Ån
jag har min sans; men tokigheten smittar.
Han går.
FLORIO
afsides.
Mig sjelf’ gör Astolfs bortovaro brydd;
ty redan inpå natten lider tiden.
Högt.
Kamrater! glad förtröstan! — Mins man ej,
att Astolf icke alltid hör på råd?
Att han rätt ofta söker enslighet?
Att han ej sällan glömmer tid och rum? —
Nu väl! här går hans enda återväg
till slottet; här upptända vi en stockeld,
och lägra oss kring den, och spela sedan
en visa, öfverljudt, att berg och dal
må gensvar ge åt våra horn och röster.
Kanske han då förnimmer oss. Om icke,
så ströfva vi, så långt som vi förmå,
på spaning genom skogens natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
