Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Luftresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den blida sömnen till mig. År jag då
ej trött tillfyllest? Nej! jag är det ej.
Jag är, se’n några timmar, blifven nyfödd,
en alldeles helt annan varelse.
Lik späda fågeln, som ur ägget, nyss
af näbben bräckt, mot ljuset lyfter opp
det lilla hufvudet med lifvets känsla,
den forna tidens dvala fäller jag
bakom mig, och dess skal jag sönderbrutit.
Ej utan skäl jag är förmycket vaken.
Jag undrar, om han sofver . . .
Halfhögt.
Zephyr! Zephyr! —
Hur täckt han slumrar der! Ur trånga fönstret,
af selenitens skifvor sammansatt,
från månans fulla klot en skimmerflod
sig öfver honom vaggar af och an,
och liksom badar honom i sin bölja.
Jag knappast näns att väcka honom. —
Högre.
Zephyr!
Förlåt mig, snälla Zephyr! Sofver du?
ZEPHYR.
Jag sofver ej. Jag länge har betraktat,
hur du dig kastat hit och dit på bädden.
Är den för hård? för obeqväm? Ivanske
J menniskor ej sofven utan bolstrar;
oss vindar är en hög af löf tillräcklig.
ASTOLF.
Hvad du är lycklig! I ditt andehjerta
en fin och flygtig blod (0111 så bör nämnas
en saft af blomsterdagg och blomsterångor),
från dygn till dygn, från st und till stund får klappa
med evigt lätta slag, med os törd gång.
Du anar ej, hur grumlad och hur vild
den ström är, som i mina ådror brusar,
ej, huru lifvet i ett menskli gt bröst
AUertioms Dikter. T. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
