Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Luftresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad stort, livad ädelt kan jag verka, bilda
(så sade jag mig sjelf), med menniskor,
som tro, om ärligt de ransaka sig,
att jordens högsta goda, himlens sällhet
en vexling är af fråsseri och sömn?
De duga, på sin höjd, att skjuta björnar;
för min del, har jag skjutit nog. Förfelad
är all min diktan, all min traktan. Djupt
i grafven hellre låge jag, än här,
der ej engång en vänlig dröm vet vägen
till konung Astolf. »Konung!» Bittra hån
för en af ingen krona mättlig längtan!
O, vore jag dock långt, långt härifrån,
en dagakarl, med hackan och med skäran,
i något af den blida söderns land,
der solen, närmare till jorden, värmer
ej hennes hjerta blott, men äfven men skans! —
Der är väl äran törne, som hos oss,
men dock ett törne, som slår ut i rosor;
der äger skönheten, der äger sången,
der äger kärleken ännu ett hem!
ZEPHYIt.
Ja, du har rätt; der mår man mycket bättre.
ASTOLF.
I dessa tankar somnade jag in:
de milda drömmars gud, som hört min klagan,
med vallmospiran rörde mig; det flor,
som täcker själens inre synkraft, sönk, —
och ur den natt, som är vårt sanna lif,
bröt fram i glans en dag, mer skön än jordens.
Jag fann mig ensam vandra i en park
af underbara, dunkelgröna träd,
dem aldrig förr jag sett; de flesta buro
på raka, pelar-höga stammar opp
mot himlen sina solskärm-lika kronor.
Och det var morgon. Ofver berg och strömmar
och väna kullars gröna sammetstäcken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
