Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Luftresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom jag Psyche förr, med snabba vingar,
till Amors slott på hans befallning bar.
Blif skön, o unga dag! Slut åter jorden
i ynglings-armar till ditt kungabröst!
I, gyllne timmar! ilande fullborden
hvad nu jag vågar till min älsklings tröst!
Han tager Astolf i famnen, utsträcker vingarna och flyger opp med honom
emot den uppgående solen. Anemotis ser efter dem. De försvinna i
luften.
ANEMOTIS.
Fantaster! — Ja, ungt folk, det är sig likt.
Nu har han åter fått sig i en docka
att leka med. De passa just ihop. —
Men, se’n jag nu igen har blifvit ensam,
skall spånaden gå flinkt. Jag först likväl
må hölja med en förlåt grottans ingång,
att jag i fred, så länge dagen räcker,
får spinna ostörd båd’ af regn och solsken.
Hon stänger till om sig.
ASTOLPS BOKG.
Prinsessan Svanhvits jungfrubur.
SVANHVIT
ensam.
Ån ingen Astolf! — Fåfängt öfverallt
man honom sökt — hans häst, med sadeln tom,
stod bittida på morgonstunden, skummig,
på borggården framför den stora trappan,
med vilda blickar, nedsänkt hufvud; hemskt
i alla lemmar skalf han, liksom jagad
af midnatts-andar genom skog och mark.
O Gud! hvem vet hvad han har sett? — Du vet det!
O, gåfve Du, blott för ett enda ljud,
en mensklig röst åt trogna djurets tunga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
