Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Luftresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för tusen toner, då mitt arma strängspel
en enda blott förmår att bjuda dig;
den kallas ömhet, trohet! Yisst jag stundom
har tyckt, att också den sin skönhet har;
men den förblifver evigt en och samma,
den klingar, oföränderligt sig lik,
en stilla bön till Gud för hvad man älskar.
Ja, den är mer en hviskning, än en klang;
man vänjer sig så lätt dervid, liksom
man andas vällukt in från ängens vall,
men trampar, tankspridd, på det gräs som doftar.
De starka andar, männers, hjeltars, kungars,
när till sitt mål de brusa fram på vilda
stormvingar och inunder sig se verlden
från stund till stund förvandla skick och form,
hvad fordra de af kärleken? Att han,
med lika vexling skiftande och ny,
skall vederqvicka dem med segerhymner,
der högt bland moln de sväfva, eller ock
der de i åskans granskap någonstäds
inbilla sig att hvila och att njuta.
Stum, själlös, obetydlig är för dem
den qvinna, som ej annat är än qvinna;
hur skulle hon den stormen öfverrösta,
som just af deras egna vingar väcks? —
Sätter sig vid en guldslända.
Hur ensam blefve jag, o Gud, hur ensam
i dessa torn! — På hela vida jorden
jag äger ingen skyld och ingen huld.
Väl är det goda folket här rätt vänligt,
och nog jag märker, att man håller af mig
långt, långt, oändligt mer, än jag är värd:
men — hvilken tröst, om ock man höjde mig,
mig, svaga, öfvergifna flicka, opp
på Astolfs thron, den sista af vår ätt?
Jag finge då än mindre låta skönja
mitt hjertas qval — en värnlös flickas tårar
de likna regnet, som i Juli-natten
på blomstren fäldt, kort innan skördetiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
